Frustrationen är på max

Nu känns de som att de är inte många millimeter jvar tills ja bryter ihop. Krampen vägrar å ge sej 🙁 å ju längre ja går ju mer sätter de sej i skallen på mej. För ja funkar verkligen inte nu när ja inte kan röra på mej. Denna enkla lilla självklara grej – kroppen, att man inte är mer rädd om den å vårdar den bättre ja menar man ska ju bo i den hela livet. Utan detaljer å lullul så har ja väl under årens lopp utsatt kroppen för de ena än de andra, oreglbundna tider va de gäller de mesta, mat sömn motion, har aldrig kännt nå problem av detta tidigare. Men nu när ja sen några år tillbaka och verkligen nu senaste ett och ett halv år, har ja ett liv men ordning och tider ja rutiner å sånt. Då är de som att kroppen tillslut verkar slappna av, de är då den kan börja jobba sej hel. De är då skavankerna å skadorna visar sej när de börjar läka.

Men för en som alltid vill röra på sej å alltid vill prestera å fungera till iaf 110% så är de helvetes jobbigt. De finns topp dagar å bottendagar mer än bara dagar, jus nu ligger botten i toppen… Dags att ändra på detta, idag blir de en telefon till en ”mirakel” man hoppas han vill ta emot å laga mej!!!

Ikväll blir de uppföljnings mail till min mirakelkvinna osteopaten, återbesök tror ja står på listan..
Hua, ja käner mej som ett hopplöst renoveringsobjekt. Kanske färdig för fuskbyggarna!!

//M

Kommentera